Vår tids bastu är fortfarande den eviga klasslösa mötesplatsen, terapirummet för utbyte av intimiteter, där osagda sanningar luftas och själar befrias från synd. Helena Yllmark undersöker bastuns roll i samtiden.
Foto ovan: Unsplash
Bastubad! En sedan århundraden nedärvd självklarhet för oss nordbor. Kunskapen om svettbadets heliga ritual, vattnet att ösa över stenar, fräsande ånga som lämnar svettdroppar på naken hud, har vi praktiskt taget fått med modersmjölken. Trots en traditionstyngd historik, är dock nuets mer pulshöjande. Med tiden har bastuns roll breddats i enlighet med våra mänskliga behov. Det bokstavliga resultatet – att bli ren utanpå och inuti – har renderats till nära nog en bieffekt. Inget annat forum har, och har haft, ett sådant inflytande på det kroppsliga välbefinnandet som klasslös kärnpunkt för förtroliga samtal. För att återfå en välbehövlig sisu, göra en rejäl reboot, är det i bastuns meditativa stillhet vi i dagens alltmer komplexa verklighet finner förtrolighet och tillförsikt. Vår tids bastu är fortfarande den eviga klasslösa mötesplatsen, terapirummet för utbyte av intimiteter, där osagda sanningar luftas och själar befrias från synd. Däremot har bastubyggandet format sig efter samtida förutsättningar. I Helsingfors är den smygande bastuaktivismen ett faktum. Här har ivriga saunaförkämpar synts uppföra svettbad under broar, vid tunnelbanestationer, i husvagnar och tält, på flottar, till och med i telefonkiosker. Nu finns SkySauna, inrymd i ett pariserhjul med utsikt från 40 meters höjd.
