Madelene Karlsson sökte hjälp i minst tre år. Hon blev kallad utbränd, deprimerad och anorektisk. När hon till sist fick hjälp vägde hon 39 kilo och kände att hon höll på att dö. Hon hade då fullt utvecklad binjurebarksvikt.
Foto: Lotta Modin
Det lummiga området runt gamla Tumba bruk söder om Stockholm är otroligt charmigt och fullt av atmosfär. I ett av de gamla brukshusen som är ombyggt till lägenheter bor Madelene Karlsson med sin sambo. Hon kommer ut och möter mig och tillsammans går vi uppför stentrapporna som nötts till en mjuk våg i snart tvåhundra år.
Det doftar gott i lägenheten, Madelene har bakat en smulpaj. Mitt första intryck är att hon är en glad person med båda fötterna på jorden. Till fikat berättar hon sin historia som antagligen började många år innan hon sökte hjälp första gången. Den finns också med i boken Diagnos: Kortisolsvikt som en av många skrämmande historier.
Smal och trött
– Jag har alltid varit smal, precis som mina föräldrar. I skolan kollade man att jag åt ordentligt. Men jag bara gick ner i vikt trots att jag åt jättemycket och även drack näringsdrycker, berättar Madelene och lägger upp paj åt sig.
