I sin jakt på skrämmande ljud genom skräcklitteraturen fann Elena Glotova att tystnaden är det värsta av allt. Den separerar människor både från varandra och från sig själva, men kan också förebåda att de förtryckta hittar röst och identitet.
Klämtande klockor, skrik, hjärtslag, viskningar … De kusliga ljudlandskapen resonerar genom skräcklitteraturen, över både tid och rum. Vad är det som fortfarande lockar oss till att läsa, och vad händer när allting tystnar?
Elena Glotova är 37 år och har arbetat vid Institutionen för språkstudier på universitetet i Umeå, dit hon flyttade 2016 för att studera engelsk litteratur. I somras kulminerade en mörkare aspekt av hennes arbete i avhandlingen ”Soundscapes in Nineteenth-Century Gothic Short Stories”. Ursprungligen kommer hon från staden Vladikavkaz i södra Ryssland, och där föddes också hennes intresse för litteratur och språk.
– Min farmor brukade läsa skrämmande ryska folksagor för mig när jag var liten. Det var då jag först blev intresserad av skräcklitteratur. Sedan började jag själv läsa Nikolai Gogols samlade verk, och mina bokhyllor fylldes av Edgar Allan Poes noveller och Stephen Kings romaner. Jag växte upp med att läsa och älska dessa böcker, säger Elena Glotova.
