Drömmen om Tallåsen

Vetefält

Gerd Torell fick aldrig flytta till äldreboendet Tallåsen i Stenungsund. Känslan av maktlöshet tog över och hon tog sitt liv. Anders Sundelin tecknar historien om Gerd Torells kamp mot kommunen.

19 min lästid

Foto ovan: Nicolas Weldingh / Unsplash

När en människa väljer att ta sitt liv är hon som regel en medelålders man och han hänger sig, skjuter sig, dränker sig eller – om det är en kvinna – sväljer en stor dos tabletter och både han och hon gör det i ensamhet, utan vittnen, som kan ingripa och förhindra katastrofen. De har lämnat ett brev efter sig. Anhöriga kan efteråt säga att varningar fanns, tecken, signaler, till och med samtal. Alla inblandade vet varför det hände. Ingenting av detta stämmer med Gerd Torell som en torsdagseftermiddag i september i fjol valde att avsluta sitt liv. 

Enligt de tre personer, två kvinnor och en man, som bevittnade händelsen hade hon mitt under det samtal som fördes ”rest sig upp och gått ut på balkongen”. Hon gjorde det utan att säga något. Ingen hade höjt rösten. Hon befann sig i sitt hem, i sitt vardagsrum, på Strandvägen 38A i Stenungsund. De andra tre var hennes gäster som hon nyss bjudit på kaffe och cider. De trodde att hon ville ha frisk luft, kanske att hon skulle hämta något. En av dem trodde att ”hon kanske röker”. Men hon ville inte ha frisk luft, skulle inte hämta något, hade aldrig rökt. Hon klev i stället upp på den stol som stod på balkongen och i nästa stund var hon borta. Ett av vittnena säger att hon hann se ”sprattlande ben som försvinner över balkongräcket”. Gerd Torell ville inte leva längre. Så enkelt var det. Så enkelt och så oerhört svårt.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?