Donald Boström följer den ryska invasionen i spåren och försöker förstå vansinnet. Känslan av seger är stor utanför Kiev men för att vinna behövs mer. Mycket mer.
Foto: Donald Boström
De ryska pansarfordonen står utslagna efter vägkanten och formar en sorgsam kyrkogård vid Dmytrivka på vägen mellan Kiev och Butja. Vardagstrafiken flyter på mellan de rostande krigsredskapen som om ingenting hänt. Ingen behöver längre vika undan för stridsvagnarna som släpats åt sidan.
Varför beslöt pansarkolonnen att ta den här smala landsvägen omgärdad av skog på båda sidor? Redan vid en första anblick förstår man att den ryska kolonnen skulle bli ett enkelt offer för de ukrainska styrkorna som låg gömda i skydd av skogen.
– Det är så betydande taktiska misstag av den ryska armén att det är svårt att förstå, rent självmord, säger Tymur, en av de ukrainare som anslutit sig till de frivilliga försvaret.
Jag fortsatte en bit in i skogen för att föreställa mig scenen. Oredan av knäckta träd och massakrerad skog påminde om Afrika där elefanter banat sin väg och inte heller olikt de scener jag fotograferat efter tyfonernas framfart på Filippinerna.
