Till det yttre är Prag ännu en av Europas vackraste städer, dominerat av magnifika stenhus från sent 1800-tal och med spännande gränder och inbyggda passager. Men pulsen är en annan, snabbare, mer mondän, butikerna flashigare, och antalet turister så stort att man dagtid knappt tar sig fram på de mest populära stråken.
Direkt efter ankomsten till Prag beger jag mig till legendariska kafé Slavia, alldeles intill Moldau och Nationaloperan.
Allt är sig likt som jag minns det från 1980-talet. Pianisten spelar samma slags evergreens vid den svarta flygeln, kyparna glider runt med sina brickor och ett stycke bort syns dagstidningar uppspända på träramar. De röda spårvagnarna dundrar förbi utanför panoramafönstren, och på andra sidan floden reser sig gamla stans höjder upp mot det centrala slottsområdet.
Kaféet invigdes 1884 och var länge en samlingspunkt för intellektuella. Här satt Rilke och diktade, och här samlades under kommunisttiden oppositionella, såsom Vaclav Havel – medan hemliga polisen höll uppsikt några bord bort. Under 80-talet fanns inbyggda övervakningskameror i taket.