Pugh Rogefeldt är borta. Men han lämnar efter sig 15 egna studioalbum och debuten från 1969, ”Ja, dä ä dä!”, har varit betydande för generationer av svenska popartister.
Man måste bara älska tiden. En vild idé var en bra idé. En bra bild behövde inte en massa kommersiella budskap ovan på sig. En ung man med en gitarr och visioner togs på allvar.
Han kom från ingenstans, eller närmare bestämt från Västerås – Pugh Rogerfeldt. Via en demo inspelad på en Tandberg-bandare fick Metronome-producenten Anders Burman nys om Pugh, som egentligen hette Anders Sture Torbjörn. Han kallade in musikerna Jojje Wadenius och Janne Carlsson till en studiosession med nytillskottet Pugh. Två musiker med sinne för att vara på rätt plats vid rätt tid.
Egentligen är det en osannolik konstellation. Jazztrummisen Janne Carlsson (senare ”Loffe” och skådis) som jammat med Jimi Hendrix och Jojje Wadénius, som hade spelat jazzrock med Made in Sweden och gjort Goda’, goda’ med Barbro Lindgren. Burman hade dock en ryktbar fingertoppskänsla och såg snarare möjligheter i en udda sammansatt grupp.
