Henriette håller ömt en träbit i sina händer. "Denna träbit är det enda som finns kvar av stugan där jag tillbringade min barndoms somrar. Det var bara vi och naturen, helt ensamma på en ö, flera månader om året." Hennes ögon lyser och gnistrar när hon pratar om sin uppväxt i Grönland.
Foto: Privat
Jag möter Henriette Berthelsen i hennes hem utanför Köpenhamn. I vardagsrummet står en fåtölj klädd i sälskinn och på väggarna hänger bilder av barn och barnbarn, modern inuitisk konst samt vackra spjut och trummor från hemlandet. När Henriette var 16 år tvingades hon flytta från Grönland till Danmark, som så många andra grönländska barn. På den tiden fanns det inget gymnasium i Grönland, och barn som ansågs vara smarta och duktiga flyttades till Danmark, för att som ett led i kolonisationsprocessen läras upp och bli danskar. Tillvaron i Danmark var ensam och hård för de grönländska barnen, men redan i hemlandet hade de fått smaka på känslan av mindervärde, när all undervisning var på danska, ett språk de till en början inte förstod alls.
