NHL-stjärnan fick ett bättre liv efter stroken

Hockeymålvakt plockar upp trasig klubba

En stroke förändrade livet för ishockeyproffset Nils Ekman. Till det bättre enligt honom själv. När den framgångsrika spelarkarriären tog slut började ett nytt liv vid sidan av isen.

4 min lästid

På annandagen 2010 spelade Nils Ekman sin sista ishockeymatch. Djurgården vann med 5-1 mot Skellefteå på Hovet och Ekman gjorde ett av målen. Dagen efter föll han ihop vid frukostbordet hemma i lägenheten. Han är en av cirka 30 000 svenskar om året som drabbats av en stroke. 

– Det är ganska säkert att det var ett slag mot bakhuvudet som var orsaken, men man vet inte när det delades ut. Man skulle kanske kunna klura ut det genom att titta igenom de sista matcherna jag spelade, men det kan också ha skett på träning när ingen filmade, säger Nils Ekman.

Han var 34 år när han fick avsluta en karriär som bland annat omfattar nästan 300 matcher i den nordamerikanska proffsligan NHL. Idag, tio år senare, är ishockeyn ändå en väldigt stor del av hans liv.

– Efter stroken skräddarsydde Djurgården en roll åt mig som fungerade som rehabilitering och arbetsträning. Jag var mentor åt killarna i juniorlagen och det var väldigt betydelsefullt. Jag kände att föreningen brydde sig om mig och ville ha mig med. 

En stroke kan också kallas för ett slaganfall och är en form av hjärninfarkt och/eller hjärnblödning med kvarstående symptom. Många drabbade beskriver det som att de mår ganska bra men känner sig ”mosiga” i huvudet. 

– Om jag hade suttit länge på ett möte så blev det som att hjärnan inte riktigt kopplade. Jag hörde vartenda ord som sades men jag fick inte ihop det till ett sammanhang. Jag fick gissa mig fram och det var skitskumt. 

Den första tiden efter stroken blev för jobbig för Nils Ekman och hans dåvarande hustru Johannas familjesituation. Separationen var ganska snart ett faktum. 

– Vi hade haft det tungt under de första åren med våra två barn. Först var det allergier och sedan kollik och vi sov knappt någonting. Jag och min ex-fru gick varandra lite på nerverna och när jag sedan gick och fick en stroke och det blev ännu mer för henne att ta hand om så fanns det ingen riktig utväg. Hon sa ”Vet du vad Nisse, jag pallar inte” och så här i efterhand så betydde det att jag kunde må bra igen och bli kär, plus att barnen fick en lycklig pappa.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?