Singeljul jag minns

En krönika om hur det är att vara ensam vid jul Foto: Unsplash

Skilsmässan var ett faktum. Vi hade bara inte flyttat isär ännu. Man gör inte det i en handvändning när man bor i Stockholms innerstad. Det vimlar inte direkt av lägenheter. 

2 min lästid

Exet skulle ta med vår då 1,5-årige son för att fira jul hos sin familj, min ex-familj

Julafton, en dag som alla andra…

Ex-maken tittade på mig och sa: ”Det är ok Catrine, du kan följa med.” 

Men jag hade bestämt mig. Dumstolt som jag var.

När man skiljer sig är det slut. Tack och goodbye. 

Och jag hade ju fullt upp, jag skulle ju tvätta för bövelen. 

De stack iväg mitt på dagen på julafton. 

Min familj. 

Där satt jag i vår vackra sekelskifteslägenhet med kakelugnar i varje rum. Rum som jag visste att jag snart var tvungen att säga adjö till. 

Jag kokade lite glögg och satte på teven. 

Pepp, pepp. 

När Kalle Anka började stod jag inte ut längre. Joggade ut i hallen, hoppade i skorna i farten och tryckte upp hissen.