Löpning en metafor för livet

Lena Brorsson Alminger skriver om kärleken till löpning, men också om faran när det omöjliga och högpresterande blir norm - både i löpning och i livet.

4 min lästid

Jag har alltid sprungit. Ända sedan jag lekte häxa som liten och ingen lyckades fånga in mig. Ända sedan jag gick hem från skolan istället för att ta skolbussen och i en av mina allra första tävlingar kom jag med i landslaget. Jag har sprungit i Vålådalen och i Versailles! I Rom och Vännäs. I Honolulu och Gränna. I 10 – 15 år var jag skribent och krönikör i bland annat Runner’s World och för Stockholm Marathon. För mig blir löpning en metafor för livet och i mina krönikor vänder och vrider jag på livsfunderingar. Vem är jag som människa? Vad gör ansträngningen med mig? Vad göra alla dessa meditativa steg med min själ? Blir jag en uthålligare och bättre människa?

Att nudda vid himlen

En gång var det en dokumentär på TV som handlade om den norske motbakkslöparen Jon Tvedt. Det kallas motbakkslöpning i Norge, det att springa upp för långa, branta backar. Motbakkslöpning är ett gott ord, säger lite mer, lämnar lite mer besked. I Norge finns det många motbackar att besegra, älska och frukta.  Jag tror att har man en gång besegrat ett berg får själen en längtan och för alltid vill den på nytt upp och upp. För där uppe är man närmare himlen, närmare livet. Jag har nått ganska många toppar både springandes och cyklandes och på varje topp anar man något oerhört: Jordens rundning, människas omätliga förmåga men också vår egen litenhet.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?