Lars Ahlin är som mest levande i novellerna

Det är inte många författare jag retat mig lika mycket på och ändå alltid kommit tillbaka till. Lars Ahlin är en av dem. Hans romaner utgör något av en gottbutik för litteraturskribenter med analytiska ambitioner, men som läsupplevelse, levande litteratur, kan få av dem konkurrera med hans noveller.

5 min lästid

Hemma i Sundsvall igen. Och en del är sig likt. Stenstan står kvar. Även om det blivit gallerior invändigt och gågator utanför. A-laget drar som förr mellan Vängåvan och busstorget. Och röken från den tunga industrin driver in över bukten.

Men mycket är också förändrat. Kulturmagsinet och Högskolan har kommit till. Och Riksförsäkringsverket har förvisats hit. Nya inslag som delvis gett stan en annan karaktär, putsat bort en del av kantigheten. Gjort den svalare, anonymare. Mer tjänstemannamässig.

Och något annat är förändrat, på ett mer personligt plan. Morsan är borta. En av de fåtaliga som ännu kunde berätta om tjugo- och trettiotalens Sundsvall. Med kåkstäder på malmarna, i norr och söder. Stenstans skitviktiga, pösande palatsimitationer mittemellan. Ölkaféer och restauranger. Sågverken och massafabrikerna längs bukten. Bonnland och skog runt om.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?