Del 4: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

En till vecka har passerat i coronans tid, och vi får fortsätta att följa Anders Sundelins vardag; fylld av stockholmspromenader, vänner från förr, en plötslig död och kvällar som avrundas med Seinfeld.

10 min lästid

Måndag 13/4. Annandag påsk. Skriver rent dagboken. K städar. Packar väskan. Dammsuger. Stuvar in i bilen. Återvinningen först, Återbruket sedan med en keramikgrill som stormen rev, några takpannor. Till sist en pratstund med L-l på trottoaren, i blåsten, på behörigt avstånd från varandra. Hon har lidit av att inte få komma och hälsa på oss, på K. Hemtjänsten fungerar bra, men hon har minskat antalet besök för att kunna hålla sig frisk. Hon fyller nittio i höst. Trafiken flyter som en dag vilken som helst; stockholmarna har hörsammat myndigheternas vädjan. Du kör bra, säger K. Det tycker inte N-s, säger jag. Han tycker att jag kör för mesigt. Du kör som en kvinna, säger K. Efter att ha lämnat hyrbilen går jag genom en huvudstad med glest befolkade trottoarer, fotgängare som stannar till, inväntar en mötande. Bara tre unga damer håller sig tätt intill varandra, skuldra mot skuldra; en demonstration: Vi bryr oss inte! Vi är odödliga. Medan K lagar mat bränner jag en CD med John Prine till J-e: 18 sånger 1971-2018. Vi har lyssnat på honom hela påsken. Hur många är vi som fortfarande bränner CD-skivor? Lyssnar på CD-skivor? Vi borde bilda en klubb, en sekt. Äter en underbar middag: lammstek med potatisgratäng och en sås som smakar tomat, en flaska franskt rött vin till det. Ringer L Å. Han berättar att L-s, sonen, ambulanssjuksköterska i Stockholm, sagt att av tio utryckningar tar de med sig tre personer tillbaka. De övriga sju behöver bara lugnas.  

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?