Del 3: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

Vårtecken börjar poppa upp överallt medan jobb fortsätter att anpassas till det digitala. Slutet av veckan erbjuder en paus från 'coronavardagen'. Läs tredje delen av Anders Sundelins dagbok här.

10 min lästid

Måndag 6/4. Skriver rent förra veckans dagbok, K läser och godkänner, stryker ett par vinflaskor. Inget arbete med boken i dag, tar itu med artikeln. Hittar ett par ingångar, tidigare fall, beställer två böcker på Bokbörsen eftersom jag inte kan gå på KB. Några personer att kontakta. Missar presskonferensen. Vi tar en promenad längs Hammarbyhamnen medan molnen skingras, solen tränger fram, tillbaka via Skanstull, skiljs åt vid Blekingegatan. K ska hem till M-a, en stunds balkongsamvaro. Stämt möte med H-e S. på Harvest. Två öl på bordet. Han sitter med handskarna på, berättar att verksamheten pågår som vanligt: gripanden, hämtningar, förhör. Flaskor med handsprit har ställs fram, instruktioner om att torka av bilarna invändigt efter varje körning. Det är allt. Han berättar om fallet han nu arbetar med, en historia om förbjuden kärlek, blodshämnd, misshandel och utpressning och flykt: en tragedi i tre akter med öppet slut. Om personen jag ska skriva om har han flera saker att säga: omdömesgill, karriärmedveten. Skjuter aldrig från höften. Läser alltid sista sidan. På Aktuellt talar intensivvårdsläkaren Karin Hildebrand om hur de möter fler unga än de väntat sig, utan riskfaktorer, utan andra sjukdomar, som drabbats hårt av covid-19. De är rädda för att själva bli sjuka, att inte räcka till, att dö. De kommer att ställas inför svåra etiska situationer. Hon säger: ”Jag känner stolthet över att få vara en del av sjukvården.” Hon ber oss att undvika onödiga sociala kontakter, för att de ska kunna räcka till. 

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?