Margaret Atwoods feministiska dystopi "Gileads döttrar", Patrik Svenssons självbiografiska ekofiktion "Ålevangeliet "och Naima Chabouns diktsamling "Äpplen och päron". Tre av förra årets mest omtalade böcker behandlar på olika sätt klimatet.
Men vi borde sluta prata om klimatlitteratur och i stället se all litteratur som klimatlitteratur, menar Alexandra Nikoleris.
Foto ovan: Unsplash
Det är tisdagkväll på Landskrona stadsbibliotek och Alexandra Nikoleris, forskare i miljö- och energisystem vid Lunds universitet, har just knutit ihop sin föreläsning om klimatfiktion, så kallad cli-fi. Ungefär samtidigt sitter Danny Bloom i Taiwan och twittrar boktips. Han kallar sig för global klimataktivist och den som för ungefär ett decennium myntade ordet cli-fi, ett ord som efter att ha uppmärksammats i den amerikanska public service-radion NPR fick spridning och blev ett vedertaget begrepp världen över. Han valde ordet med omsorg, med avsikten att skapa så stor uppmärksamhet som möjligt – cli-fi låter sexigare än klimatfiktion och skapar större rubriker, resonerade han.
