Efter drygt 30 år är Palmemordet fortfarande olöst. Författaren och reportern Anders Sundelin återvänder till åren före dådet, till en adress på Djurgården i Stockholm, och hittar förklaringen till mordutredningens haveri.
Man behöver inte ha läst allt som skrivits om de två första stormiga åren efter Palmemordet för att komma fram till slutsatsen att en av parterna kom undan med blotta förskräckelsen (och då tänker jag inte på gärningsmannen). Man behöver inte heller ha läst allt för att misstänka att flera av aktörerna kan betraktas som en del av ett större helt, en struktur som vuxit fram före mordet och med den mördade statsministern som centralgestalt (och då talar jag inte om en konspiration). Det är möjligt att spaningsledaren Hans Holmér inte skulle ha fått det utrymme han fick utan sin egenartade personlighet, men han fick hållas, understöddes in i det längsta. Han hade ju tidigare löst prekära problem åt den politiska makten. Ebbe Carlsson, en bokförläggare, kunde huta åt rikspolischefen och förklara för justitieministern hur landet låg eftersom han var en i gänget, ”en gammal vän” för att citera ministerns memoarer. Också han hade varit behjälplig förr. Den sortens stat som vällde upp omedelbart efter mordet hade formats före mordet.
