Det var självklart att kämpa mot krig och rasism. Det kändes som eviga värden. Men herregud vad omodernt det varit på senaste tiden. Men nu blir det inne igen. För att det helt enkelt måste bli det.
Foto: Unsplash, Egor Myznik
Vi startade en förening som hette FFF. Fred För Fan. Vi var på kurser med Alla lika, alla olika under gymnasietiden. Vi skrev sånger om att alla var välkomna, att det inte spelade någon roll varifrån man kom. Vi pratade om freden, när vi började på universitetet läste vi extra-litteratur “Einstein on peace”.
Och det var uppskattat. Det var studieförbund, det var kommunpampar, alla sa att det var bra initiativ. Det var möjligen nynazisterna som inte höll med, det fanns en 7-8 stycken i min hemstad Trelleborg på den tiden i slutet av 1990-talet. Men förutom dessa, var vi mainstream.
Sen blåste det åt annat håll. Nynazisterna bytte titlar och blev fler och fredstanken hade varit så självklar att den liksom glömdes bort.
När det blev mitten av 2010-talet började kapplöpningen om vem som hade hårdast hårdhandskar. Och fler och mer tankar om att militären skulle bli stor, störst, viktigast sköljde över oss.
