Den nordatlantiska ögruppen Färöarna, belägen halvvägs mellan Norge och Island, var ännu på 1970-talet en närmast okänd turistdestination. Men så vackert det verkade! Får strövade fritt på de kala, gräsbevuxna öarna, som brant reste sig ur havet. Gamla sedvänjor levde kvar. Tv-sändningar hade ännu inte startat. Alkoholförsäljning var förbjuden. Flera bygder saknade fortfarande bilväg...
Även språket framstod som en lockelse. Jag läste att färöiskan utvecklats ur den västnorska som talades av de vikingar som för tusen år sedan koloniserat öarna…
Hösten 1979 bestämde jag mig för att göra ett studieuppehåll och på billigast möjliga sätt försöka ta mig till den avlägsna ögruppen. Jag köpte en ryggsäck och packade för flera månaders äventyr.
Alltsammans började mycket bra: redan inom tio minuter hade jag fått lift – och redan samma dag befann jag mig i centrala Oslo. Jag tog trikken upp till Holmenkollen och slog upp mitt tält i en skogsdunge och med utsikt över hela stan. På kvällen vispade jag ihop välling på trangiaköket och kröp ner i en nyinköpt sovsäck som skulle fungera ner till minus fem.
