Vi står hela familjen runt mobiltelefonen som ligger på köksbordet.
– Jag är inne hos honom nu. Nu kan ni börja prata, säger sjuksköterskan.
En efter en pratropar vi hälsningar till vår döende far, svärfar och farfar. Det är svårt att välja de ord som förmodligen blir de sista i denna olidliga stund när man inte ser hur de landar, när den man pratar med inte förmår respondera. Är vi för hurtiga? Kan man verkligen säga ”krya på dig” till en dödssjuk människa?
Det känns fruktansvärt att vi inte får vara vid Thores sida efter allt vi upplevt tillsammans. Nu när vi behövdes som mest. För honom, precis som för andra far- och morföräldrar världen över, var kontakten och kärleken till familjen det allra viktigaste i tillvaron på äldreboendet.
– Farfar, vi älskar dig, säger barnbarnen med tårarna rinnande längs kinderna.
Vi tittar på varandra och på telefonen. Hörde han?
– Fortsätt, fortsätt, jag ser att han hör, säger sköterskan i luren.
Nu stockar sig orden fullständigt. Gråtgröten tjocknar i halsen samtidigt som man i sitt omtumlade sinne försöker formulera sig. Till sist ropar man i den svarta livlinan:
– Kämpa, pappa, kämpa!
Så blir det tyst några sekunder igen innan den fantastiska sköterskan säger:
– Han hörde det. Han rör på handen. Lite.
De blev de sista orden. De blev vårt farväl. Några timmar senare lämnade Thore jordelivet och förhoppningsvis vet han att vi var med honom in i det sista. Vi tröstar oss med att han inte dog ensam utan hade turen att få ha en medmänniska hos sig, en skyddsutrustad ängel i rummet som tryggt höll hans hand och ledde honom över tröskeln till skuggornas rike. Hon blev ett kärlekens ombud som vi aldrig träffat, men vars insats vi kommer att bära med oss. Alltid.
– Hur såg han ut de sista minuterna? Plågad? Orolig?
Det känns overkligt att ens behöva ställa frågan till vår ängel. Men eftersom sjukhuset måste ha så stränga besöksregler och inte möjlighet att ge anhöriga tillräcklig skyddsutrustning ens för sista avsked blir den nödvändig för att få veta.
