Sorgen efter ett missfall är avgrundsdjup och tung. När journalisten Henrik Lenngren och hans sambo Jennie förlorade sin bebis insåg Henrik att det talas väldigt lite om mannens sörjande. Så han skrev ner sina känslor.
Foto: Unsplash
På skärmen framträder blott en suddig liten skugga. Skepnaden är jag, det är Jennie, och det är det som skulle bli till liv i april. Det som skulle bli oss. Läkaren är fåordig på andra sidan av gynekologstolen. Tystnaden talar sitt språk och känslan i maggropen detsamma.
Ord virvlar ut ur läkarens mun, jag vill inte höra men urskiljer ett missfall. Hon syftar på någonting annat, tänker jag, vill linda in mardrömmen med lena omformuleringar. Dödsfall. Jag faller genast djupt ner i mörkrets dal där jag brottas med saknaden efter det som fanns men inte finns.
Kvar på britsen ligger koagulerade klumpar av det som skulle bli vår bebis. Små fragment av livet. Jag kan inte förmå ögonen att rotera, fastnar kvar, det är som om jag måste få ta avsked.
