Ska vi stanna upp en stund och tänka lite på vad det är för generation vi håller på att skapa i våra egna hem? Jag vill inte vara hård och elak nu. Men. Risken är att vi står med en generation skärmtokiga, kicksökande, apatiska monster framför oss. Japp, jag sa det. Du har ett monster hemma. Men du är inte ensam. Även jag håller på att uppfostra två monster är jag rädd.
Text: Nina Campioni
För idag krävs det Blixten McQueen på telefonen för att få på lillkillen overallen på morgonen och stora tjejen refererar bara till A for Adley när jag frågar något. Spelar ingen roll vad frågan är. Svaret finns alltid hos Adley.
Häromdagen satt jag bredvid en pappa och hans två söner på ett café. Pappan och stora sonen på kanske 8 år hade varsin telefon i handen. Sonen lägger då och då ner skärmen och ser sig omkring, ibland ser han på sin pappa och jag kan bara ana vad hans inre längtar efter. Pappan, dock, ser inte upp från skärmen ens när minsta sonen i vagnen bredvid försöker berätta att det hänger en lampa i taket. En annan kväll är jag på restaurang, bredvid oss sitter två väninnor med tre söner cirka 10 år. Mammorna pratar sig igenom hela middagen medan pojkarna sitter med varsin telefon från det ögonblick det sätter sig ner tills det är dags att gå hem. Inga ord yttras mellan barnen och de vuxna. Kanske att killarna någon gång visar varandra vad de gör på telefonerna. Annars tystnad.
