På en pub i en undangömd by i Belgien delar journalisten Jan Leek historier med människor från Europas alla hörn. Här känns teorin om ett gemensamt Europa som en verklighet, trots olikheterna.
Graziela strålade med hela ansiktet. Hon stödde sig på ena armbågen mot det inte alltför rena bordet och lyssnade till min historia. Hon är från Pesaro i Italien och är gift med Christian som driver ett promotionföretag i Belgien. Puben där vi befann oss finns i en liten by som heter Moulin de Ruy efter en kvarn som idag är boningshus. Dalgången löper på skrå från en hög ås och faller sista biten ganska brant ner mot dalen mellan Trois-Ponts och La Glèize. Det är nästan bara den östra sluttningen som är bebyggd eftersom andra sidan oftast ligger i skugga.
Vi var nio personer runt bordet, inbjudna av Ann och Neil, ett engelskt par som driver ett litet pensionat just här och vi hade just hjälpt till att driva bort vintern och bereda plats för våren. Alla andra onda andar skulle förhoppningsvis ryka med på samma gång. Det började med ett fackeltåg genom byn med blåsmusik i täten och sedan tändes ett jättelikt bål som bestod av byns alla förbrukade julgranar. Fader Vinter själv satt fastbunden på en stolpe högst upp i bålet. Den här sortens utdrivning med hjälp av eld är mycket vanlig i Europa och i Sverige har traditionen överlevt med påskeldar och den vanliga brasan på Valborgsmässoafton. Barbara och Gesa kom ner från Köln, Chris kom från London och jag rullade över från tyska sidan av gränsen. Graziela och Christian bor bara ett par mil bort.
