Tillvaron i spanska Andalusien blev inte riktigt som Jan Leek hade förväntat sig. Den strikta spanska isoleringen har vänt upp och ner på alla rutiner – och frigjort tid till funderingar över livet. Läs hans krönika här.
Foto: Unsplash
Det hände snabbt. En fredag fick vi veta att alla chiringuitas nere på stranden skulle vara stängda till 1 april. Det var fredagen den 13 mars. Två veckor, litet drygt, inga problem. Man kan ju handla mat, vatten och vin och med en ryggsäck blir det en promenad på tre kilometer tur och retur. Helt okej, som semester. Redan på måndag stod klart att inskränkningen var litet starkare: allt var stängt, förutom livsmedel och apotek. Inga par släpps in i någon affär; man går in ensam. Utanför mindre butiker som charkuteri och bageri väntar man i grupp ute på trottoaren innan man kan gå in. Plötsligt, när man vant sig vid alla munskydd, finns det inte längre några att köpa. Poliser kontrollerar dina papper var och varannan dag.
