Före lunch på torsdagen skickar han in ett reportage till redaktören. En ny fas börjar, med nya frustrationer. Dagarna fylls med böcker och musik; litteratur av Albert Camus och Tove Ditlevsen varvas med toner av John Coltrane och Säkert. Följ Anders Sundelins dagboksanteckningar från ännu en vecka i pandemins tidevarv.
Måndag 11/5. Tvättstugan på morgonen, har annat att ordna, kommer igång med artikeln först efter tio. Två zoomade seminarier på Södertörn under eftermiddagen. Egentligen borde jag inte hålla på så här. Jag borde ta tre dagar avskalade allt annat, bara skriva, få det klart, undan, bort. Det är som det är. Jag skriver långsamt men sitter länge. Önskar att jag skrev lika lätt och snabbt som P-r: ”Blunda och skriv och gå vidare” som han skrev till mig på försättsbladet till någon av sina böcker. Å andra sidan har jag Å-e som sitter i månader med en novell. Jag stryker mer än jag skriver, som han säger. Seminarierna handlar om ”Pesten”, för ge inspiration till reportagen studenterna ska skriva. Alla verkar ha läst, tagit den till sig. Parallellerna blir så tydliga, nästan övertydliga, till den tid som nu är. När jag läste den första gången, för kanske tjugofem år sedan, tänkte jag bara på den som en allegori om kampen mot nazismen eller en totalitär stat vilken som helst; nu nämner ingen detta, nu är det Coronapandemin och allting verkar stämma, till och med de dagliga nyhetsbulletinerna. Alla drabbas, ingen kommer undan, den är en kollektiv historia där allt är nu, utan minne och utan framtid. Liknelsen med en väntsal slår an. Monotonin. Vi pratar om medlidandet som doktor Rieux avfärdar: medlidande hjälper ingen. Ändå, mot slutet, talar Tarrou om den väg man måste välja för att få frid. Medkänslans väg. Kanske ändå medkänslan håller lågan levande för ”Pesten” är en roman om det oundvikliga i att kämpa mot döden, att inte underkasta sig. Likgiltigheten måste hållas stången även om man helst av allt vill glömma döden. Kanske, funderar vi, är de personer som står i förgrunden olika delar av författarens personlighet, motsatser som står i strid med varandra, hela tiden förhandlar med varandra. För varje uppfattning finns en motsatt uppfattning. På så sätt är ”Pesten” också en stridsskrift för tolerans och förståelse av hur svårt det är att ställas inför döden. Inte så konstigt att Camus, som var motståndsman under Nazitysklands ockupation av Frankrike, kom att bryta med kommunismen där ju bara en uppfattning får råda. Och så uppmärksammar vi hur bra Camus skriver, vilka klara meningar han mejslar fram, hur sinnlig han är i skildringen av miljön: alla dofter, ljud, den lätta brisen från havet som återkommer romanen igenom. Jag skriver sedan rent dagboken, skickar till A-a, omedelbart svar. Vilken tjej. Från auktionsfirman ett mejl om att de skickat mina uppgifter till den kund som lämnat in tavlan med signaturen J Bauer.