Del 7: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

Måndag 4/5. Jag går hemifrån tjugo i åtta, tar Nytorgsgatan norrut, sneddar över Katarina kyrkogård, vid Slussen in bland andra fotgängare, håller undan för cyklister, tar rygg på en kille med en ryggsäck med Försvarsmaktens emblem, genom Gamla stan och redan före Strömbron river jag av mig handskar och halsduk, knäpper upp koftan. Två minuter i halv nio stiger jag in på ögonkliniken, hänger upp kavaj och kofta, anmäler min ankomst. Jag är ensam i väntrummet, hör receptionisterna avboka ett par tre besök innan doktor Lenis ropar in mig, kontrollerar ögat, frågar om jag haft några besvär och så är det inte mer med det. Vid Skatteverkets kontor på Regeringsgatan stoppar jag min deklaration i en låda avsedd för den, tar en taxi från Stureplan. I Rönnells fönster ett anslag: VAR GLAD. Efter lunch föreläsning via Zoom. 21 studenter ska det vara. Jag vet inte om de är så många. De ska skriva ett reportage om det Sverige vi befinner oss i. Nu ska jag inspirera dem. Håhåjaja. Läs allt. Tala med alla. Försök formulera jobbet i en mening. Glöm inte detaljerna. Bygg scener. Försök att inte tråka ut läsarna. Dra in dem genom att utelämna saker. Någon ställer en fråga: Vad gör man när folk bara pratar och pratar och det inte är särskilt intressant? Den enkla svaret: lämna bandspelaren hemma. Jag har aldrig träffat dem förut, de har aldrig träffat mig. I klassrummet kan man låta meningar sjunka in, invänta en reaktion, använda sig av tystnaden. Här talar man in i en vägg som nästan omärkligt rör sig. Hela tiden ser man sig själv. K går och handlar, sedan gymmet. Jag går till Systemet för att köpa whisky, växlar några ord med D-d R. K kommer hem och trollar fram en ljuvlig gryta med strimlad fläskfilé, röd paprika och lök i en sås på rödvinsvinäger, tomatjuice, soja, vitlök, ingefära, majsena, svartpeppar. Till sängs tidigt.