Det var dumt att inte berätta för bästa grannarna i radhusområdet om skilsmässan konstaterar Christian Daun.
Foto till höger: Henrik Folkesson
Under mina sista år som gift så bodde jag i radhus söder om Stockholm. Nisse och Gittan heter de som var våra grannar. Ett levnadsglatt och i allra högsta grad hyggligt par i 60-årsåldern, med fin hund som våra barn brukade hälsa på. Våra grannar var så påfallande glada och uppskattande när vi flyttade in. Möjligen var manegen rätt bra krattad; de förra ägarna hade nämligen varit med i ”Lyxfällan”. Möjligen var de även ”Grannfejden”-kandidater, det förstod jag på Nisse och Gittans senare anekdoter.
Men det framgick tydligt att de uppskattade oss, inte bara för att vi inte var de förra grannarna, men för att vi var vi: ett någorlunda ungt och skötsamt par med två någorlunda charmerande barn. Dessutom hade vi vett att göra de minimiansträngningar som krävs för att upprätthålla god grannsämja.
