Efter skilsmässan var inget självklart längre. Från livet som gift där sikten var glasklar till att befinna sig i en snöglob där ovädret pågår för fullt. Men är det kanske i det här tillståndet som livet stöps i nya former?
Ni vet de där små snögloberna som barn skakar om så att snöflingorna far upp från marken för att virvla runt i ett kaos, för att sedan landa på nytt. Mitt liv utspelar sig inuti en sådan glob. Ovädret pågår för fullt därinne, flingorna skymmer sikten. Nu, när det är som mest turbulent, är det lätt att längta efter att den yrande snön ska falla till marken. Så att livet åter blir igenkännbart, sikten klar och fri.
Men även om det stundtals är plågsamt att vistas i en sådan kupol, så är det också kittlande. Till och med uppfriskande. För ingenting är självklart längre. Jag vet inte vad som ska hända med eller i mitt liv. Från det radhus där jag bodde som gift, var sikten däremot glasklar. Livets väg självklar. Raksträcka, inga bulor i vägen.
