Allt du lärt dig om tröst kan vara fel. Om du träffar en annan människa är din uppgift nämligen inte att göra människan mindre ledsen. Istället ska du fokusera på den personen och lyssna. Det är det som är att trösta, skriver Bob Hansson.
Allt du lärt dig om tröst kan vara fel! Hur tröstar man en annan människa? Min första tanke är, det kanske man inte alls gör. Sudda sudda bort din sura min. En sång som kantade min uppväxt, kanske även din. Jag hävdar att ingen sång har pajat vår syn på trösten som den.
Tröst är inte ett annat ord för suddgummi. När vi är ledsna är det inte sluta att vara ledsna vi behöver vara. Det är ett missförstånd. När vi är ledsna behöver vi vara ledsna. Man kan få ont. Vi behöver få ha ont. Men det finns en gammal syn att vi när smärtan kommer, ska vi sudda. För att inte störa, dra ner stämningen. Vi ska rycka upp oss. Om vi inte kan bli glada kan vi i alla fall fejka det. Om inte annat så av artighet. Att ha ont är ju jobbigt nog. Att dessutom behöva låtsas som om man inte har det, blir ett dubbeljobb. Som man inte ens får betalt för. Ont gör ju inte mindre ont bara, för att man låtsas att inte har det. Så många av oss som har sagt att man är exempelvis rädd och fått höra: „Men det behöver du inte vara.“ Då är man inte bara rädd, utan tydligen rädd utan anledning. Ord i all välmening – som underkänner det man just nu faktiskt är. Som om man kände fel.
