Svarta lavafält och steniga öknar under stekande sol. Paradisiska stränder i skyddade vikar. Traditionella hus inte högre än öns palmer. Uppseendeväckande arkitektur. Vinrankors kamp för överlevnad i La Gerias svarta grus. Njutbart vin. Lanzarote!
Text: Dan Rosenholm
Bild: Dan och Ann-Christin Rosenholm
Det där med vulkanutbrott är alls inget nytt för Kanarieöarna. Långt värre än nutida lavaströmmar på La Palma drabbades Lanzarote för snart trehundra år sedan. Under sex års tid höll det på, det var 1700-tal och man vågar knappt tänka på vad det skulle betytt för människors liv och öarnas turistindustri om det skett i nutid. Det månlandskap som bildades är nu Lanzarotes största attraktion och i dess svarta aska odlas goda viner.
Till skillnad mot många andra chartermål är arkitekturen här människovänlig. Husen är traditionella i form och färg och oftast bara två eller tre våningar höga, även i turistorterna. Det gör att man känner sig bekväm. Och allt är en persons förtjänst, konstnären och arkitekten César Manrique. Han har både ritat de viktigaste anläggningarna på ön och sett till att de stadsbyggnadsregler som betytt så mycket för miljön införts.
