Steget från ungdomlig otålighet till tålamod och tolerans kan komma plötsligt eller vara en utdragen process, påskyndad av faktorer utanför vår kontroll. För Jan Leek började det i Anatolien 1972.
I det solbrända landskapet med sparsam växtlighet, sand och uppstickande stenblock ringlade vägen sig fram mellan otillgängligheter i landskapet som bättre hade passat i en planerad park. Det var dekorativt vackert, men samtidigt torrt och kargt. Hettan susade i stillheten, den där tidiga söndagsmorgonen i juli 1972, kanske fem mil från Istanbul på den asiatiska sidan. Vi deltog i ett turistrally för motorcyklar som organiserades av en fransk förening, Raid Orion: Start i Paris, målgång i Isfahan, Iran. Ett par veckor, drygt 600 mil, enligt Google idag 560 mil.
På det kurviga partiet hade en lastbil kört på två åsnor och de skadade djuren blockerade vägen för en buss, två mindre transportfordon, en personbil och våra två motorcyklar. Vi var kanske tjugo personer som nu stod där och väntade på att åsnorna skulle dö. Ett nådaskott var inte att tänka på, hade man förklarat för oss. Den som dödade åsnorna var ansvarsskyldig. Dog de själva av sina skador var det Allahs vilja. Den bortre åsnan från oss sett låg utsträckt på den flimrande asfalten och verkade ha det mesta arbetet bakom sig. Den främre åsnan höll huvudet upprätt medan blodet stötvis sipprade fram ur näsborrarna. Bakbenen låg korsade eftersom ryggen uppenbarligen var bruten. Andhämtningen var ansträngd, ögonen slutna.
