Juan Tous kliver ut ur hästtransporten iklädd blårutig flanellskjorta, cowboyboots och bredbräddad cowboyhatt. Det första han gör är att knäppa på sig ett par blankslitna läderchaps över sina wrangler, vida nog för att rymma hans muskulösa lår som tränats under år av ridning. Sedan öppnar han dörren till släpet. Jag hör det otåliga stampandet därinifrån och genom det lilla fönstret ser jag sammanlagt tre hästhuvuden. Juan leder ut dem en efter en, hingstarna Lucky, Tennesse och hans egen Zippot Mountain. Han betslar och sadlar på, och sedan hjälper han oss upp.
Jag ska erkänna direkt att jag är nybörjare. Kanske var det tjugo år sedan jag satt på en ponnyrygg och skrittade genom Upplands snöiga landskap. Men jag känner mig trygg. Lucky har snälla ögon och en stadig bakdel som gungar tryggt under mig. Sadeln av western-modell är vackert arbetad och är större än traditionella sadlar, dessutom har den ett handtag för lassokastare. Mig hjälper det att hålla fast i när Lucky traskar uppåt på en sanddyn eller tar sig upp efter att ha korsat ett vattendrag.
