Denna krönika handlar om att möta fördomar som buddhist-munk i väst, och om det fina i att få ha en Natthiko-avatar på nätet.
Så länge man hör till majoriteten märker man inte nödvändigtvis så mycket av fördomar och diskriminering. Som buddhist-munk i väst i nio år fick jag däremot en god dos. Jag minns till exempel en sommarpromenad genom ett myllrande Gamla Stan för sisådär 20 år sedan. När en dyrt och strikt klädd äldre dam passerade mig på kullerstensgatan, väste hon med galla i rösten till mig: „För såna som dig borde ättestupan återinrättas!“
Fast ibland var ju fördomarna positiva. På väg hem till klostret efter att ha undervisat i Wales, klev jag ut från en tågstation. Tre killar i 13-årsåldern tittade imponerat på mig, och så sa en av dom: „Do you do that Kung Fu shit?“
Idag möts jag nästan uteslutande av värme. Ett scenario som händer igen och igen är att någon kommer fram, både generad och entusiastisk (vilket är en svåremotståndlig kombo) och säger ungefär: „Jag känner ju dig! Fast du känner ju inte mig!“
