Förr var det nykärnat smör och färskt kött som lockade på julaftonskvällen. Nu är det andra rätter. Men längtan efter fet och riklig mat förenar oss genom seklerna.
När en bonde- eller torparfamilj på 1800-talet slog sig ner vid bordet på julaftonskvällen var det en belöning för hela det gångna årets slit. Julmaten var visserligen ganska enkel, det som var speciellt var att det, för en gångs skull, stod färsk och nylagad mat på bordet.
Smöret var kärnat, brödet nybakt, mjukt och doftande. Grisen var slaktad och förvandlad till en rad feta och närande rätter. Revbensspjäll, färsk julkorv och olika syltor hör till de äldsta jul rätter vi har. Men skinkan, som fortfarande tronar i mitten på många svenska julbord, hörde inte julen till före slutet av 1800-talet. Den åt man istället spicken (saltad, torkad och rökt) på sommaren, skuren i tunna skivor.
Den perfekta julen
Under decennierna kring sekelskiftet 1900 trappades kraven på den perfekta julen upp. Det var då den oskarianska erans hemtrevlighetsideal slog igenom. Husmodern dukade upp ett överdåd av smårätter, dekorerade och pyntade som kulinariska svar på heminredningens tofsar, snoddar och broderier.
