Med facit i hand borde tjeckiske författaren Jiri Sotola ha varit en av de intellektuella som försvarade Prag-våren och stod upp för demokratin – men han föll för trycket. Skribenten Åke Smedberg drar paralleller mellan Sotolas böcker och författarens eget liv.
Finns det någon rättvisande måttstock för vad som är stor konst eller inte? Någon – nära nog himmelsk – instans där agnarna sållas från vetet, placeringarna bestäms, som efter en världscupsäsong?
Lyckligtvis inte. Kanske är just det osäkra, nyckfulla något av konstens verkliga väsen. Den går aldrig att riktigt säkert prismärka, lapparna på hyllkanten är inte att lita på. Byts ut eller blir oläsliga.
Ibland tycks själva historien bestämma synen på en konstnär och hans verk. Den slår tillbaka och begraver honom under resterna av något fuskbygge han varit med om att resa eller stötta upp.
1976 kommer romanen Landstrykare, soldater och dockor av den tjeckiske författaren Jiri Sotola ut i en svensk översättning. En historisk roman från Napoleonkrigens sargade Centraleuropa, med den kringvandrande dockskådespelaren, desertören och f d klosternovisen Matej Kure som huvudperson. Med sina marionetter i en korg driver den krumbente, kortväxte, i förtid åldrade Matej runt på den böhmiska lnndsbygden, ständigt på flykt undan gendarmer, krig, hunger, sjukdomar.