Vissångerskan Barbro Hörberg banade väg för dagens kvinnliga singer-songwriters.
På ett nytt, självutlämnande och ofta humoristiskt sätt skrev hon om rädsla och längtan. Det är upp emot ett halvt sekel sedan hon gick bort, men behovet av hennes tröstande röst är kanske större än någonsin.
Barbro Hörbergs sånger, som förmodligen mer än några andra låttexter sätter ord på svenskt tungsinne, kan på många sätt kännas mer angelägna i vår tid av framtidsoro än då de skrevs. Barbro var nästan obekvämt uppriktig, i det närmaste privat, i sina visor. De stod i kontrast mot den samtida musiken, både den kommersiella och den progressiva. Hon hade en unik, finurlig ton och betraktade livet – det stora och lilla – naket, rakt och ärligt. En svensk Joni Mitchell eller en sjungande Sonja Åkesson. Ofta kryddad med befriande humor. Hon ifrågasatte konventioner, både musikaliskt och privat. På det hela taget en nyskapande artist, poet och vardagsskildrare som mer än någon annan kom att bana väg för framtida svenska kvinnliga visartister.
