Raymond Carver är idag närmast en kultfigur i amerikansk litteratur, känd för sina korta noveller inom genren dirty realism. Inte sällan hämtade han inspiration från det självupplevda, från ett liv kantat av osäkerheter, där målet var att kunna klara sig till slutet av månaden.
Foto: Robert Bye /Unsplash
Vad är det som gör Raymond Carvers noveller så efterhängsna, svåra att skaka av sig? De är – skenbart – enkla, konstlösa. Tycks vid en första anblick mest bestå av yta: ett slags summariska beskrivningar av skeenden som inte innehåller alltför många överraskningar. Relativt raka, realistiska berättelser. Det tycks inte finnas några direkta konstgrepp, knep i dem.
”Jag avskyr knep”, säger Carver i den korta essän On writing. ”Knep blir till slut något mördande tråkigt…”
Men samtidigt är det något oroande med dessa berättelser. En skevhet i dem, något som ligger kvar och skaver i läsarens bakhuvud. Som om någon pusselbit fattades.