Rickard Söderberg öppnar sin dörr samtidigt som jag kommer skuttande upp för trappan och mina ögon möter hans ögon och i dem ryms eoner av visdom och kärlek. Lidande och erfarenhet. Liv och mod. Och med just honom skall jag tala om musiken, den ovillkorliga kärleken och andligheten!
Han ser nu mer ut som en trestegshoppare än en operasångare, men det är verkligen operasångare han är, han andas, lever och hämtar näring i operan. För musiken ekade i hans hjärtslag redan när han föddes och så snart han kunde sitta upp lekte han med tangenterna på en elorgel i källaren hemma i Snöstorp i Halland.
– Vi hade ingen musik hemma över huvud taget, förklarar han, bara en hylla med några LP-skivor och så elorgeln i källaren. Men mina föräldrar märkte mitt intresse och senare köpte de ett piano.
Påtagligt ofta föds nästan alla stora missioner och intressen redan i barndomen, bortanför både arv och miljö, som om vi bär med dem från fosterlivet. Eller rent av tidigare existenser! När jag släpper de tankarna fria håller han med:
