Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden – och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en försvunnen värld…
Foto: Karolina Grabowska /Kaboompics
Proust doppade en madeleinekaka i lindblomsthé – och upplevelsen förde honom tillbaka till barndomen och resulterade småningom i en av 1900-talets främsta romaner.
Arthus Schopenhauer skrev: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart och så på djupet som musiken.”
Jag minns en söndagseftermiddag 1970 då mina kusiner skulle framföra andra satsen i den femte Brandenburgskonserten. Det var en småskalig konsert (”musikgudstjänst” hette det på den tiden); två violiner och cembalo, men på mig gjorde alltsammans så stort intryck att jag ännu exakt kan framkalla kyrkorummet, och hur ljuset föll genom fönstren i väster – och, inte minst: hur jag quasimodoskt drabbades av en upplevelse jag redan då visste skulle bli bestående. Jag minns hur jag svävade av lycka inför den musiken. Jag lyftes ur en verklighet och in i en annan.