Vem skriver om hö idag? Om bönder överhuvudtaget? Författaren Åke Smedberg funderar över en landsbygd som tycks ligga öde och minns höfyllda somrar, en förfluten tid.
Foto: Unsplash
Hö. Somrarna fyllda av hö. En uttjatad, evigt återkommande följetong av hö. Från att den första hässjan sätts upp i början av juli tills den sista gulnade hötappen rakas ner från det nakna hässjevirket och körs in, någon gång framåt höstkanten.
Och medan sommargästungarna fladdrar förbi, leker, klättrar i hässjorna, hoppar i lassen, går vi – småbrukarungar, små bönder – tjurigt bökande i hö, dag efter dag, vecka efter vecka. Kastar sammanbitna blickar mot himlen, hoppas på regn.
Ett avbrott, en tid av frihet, ansvarslöshet. Skyfall, slagregn, helst månader i sträck, tänker vi längtansfullt och skuldmedvetet.
Syndafloder, som låter höet ruttna på marken! (Och i en förlängning – som vi knappt ens vågar tänka oss – nödslakt eller utförsäljning av kor, kvigor, kalvar, av alla idisslare, och ett slutgiltigt inträde i frihetens rike, Sommargästriket!)