I en dröm – oskarp, ryckig som en gammal super8a film – återses vi. Vi befinner oss i kön till något som tydligen ska gå av stapeln i ett väldigt tält. Vad handlar det om? Cirkus? Eller kanske ett tältmöte? I södra Hälsinglands väckta bygder, Mats barndomstrakter?
Foto: Pressbilder från pjäsen „Bortom allt förnuft“
I drömmen vet jag att Mats är död, men det tar drömmen ingen hänsyn till. Nej, den låter honom gå där bredvid mig, två meter lång, lätt kutande. Ansiktet fårat, trött nu, åldrat. Och han är mer ordknapp än i livet, säger knappt något. Långsamt rör vi oss framåt i kön och här känner jag mig plötslig tvungen att bryta tystnaden. Börjar en utläggning om hur snålt, orättvist media – kultursidor, radio-tv, alla – behandlat den gärning han och Friteatern stått för. Som om de aldrig haft någon egentlig betydelse. Knappt existerat.
Jag märker hur jag mal på, hur högt jag talar. Lätt desperat eftersom ingen runt oss tycks reagera, i vart fall inte instämma i mina litanior. Det är kulturpersonligheter som går här, det inser jag nu. En betydande del av den regerande kultureliten. Och vad jag alltmer förnimmer är ett allmänt ogillande, som ett dovt bakgrundsljud, ökande i styrka. Som om jag sagt något otillbörligt, verkligen gått över en gräns. Men inte heller från Mats kommer egentligen något stöd. När han säger något handlar det om annat. Om ljuset, hur det föll, på den eller den platsen, den eller den dagen, att han bara stod där, liksom drack det… Skriverier eller inte. Beröm eller inte. Det verkar inte intressera honom längre. Nej, det är något annat som betytt något, något annat…
