Elmore Leonards konstaterande att felet med de flesta romaner (ja, prosaverk över huvud) var: ”Too many words.” Ändå är det ofta novellen, litteratur i den mest koncentrerade formen, som förbises, och hamnar i skymundan.
Det är inte så enkelt. Folk är som dom är.
Ibland övertydliga på gränsen till karikatyrer. Eller obegripliga som monteringsanvisningarna för en Ikeafåtölj. Överdrivna eller utslätade. Avlägsna eller påflugna. Helt enkelt påfrestande outgrundliga.
Med småbrukarhemmet där uppe i Hjässberget var det ungefär likadant. Både vad man väntat sig och något helt annat. Liksom mina dagars upphov: ur vissa vinklar lättlästa som vägskyltar, ur andra plötsligt gåtfulla, undflyende, som vatten.
Som livet. Vi vet det mesta om det och inte särskilt mycket.
Det är inte så enkelt.
Ta böckerna därhemma. Enligt normen borde det väl ha handlat om ett litteraturfattigt hushåll. Men böckerna fanns, nästan i övermått. Fast inte heller där var det riktigt vad man kunnat vänta sig. Dikterna av Fröding, Dan Andersson, Kerstin Hed, med flera, det var kanske inga sensationella fynd. Men Ragnar Thoursies debutsamling ”Emaljöga”? Gunnar Ekelöf? Och prosa av Eva Neander, Lars Göransson, Tage Aurell, Bengt Anderberg, Lars Görling? Förutom ett otal översatta titlar, från Gorkij, Tjechov, Babel, Joseph Conrad till Hemingway, Erskine Caldwell, Linna, Laxness.
