Någon torrsommar i sjuttiotalets början, svidande het. Ingen vind, inga moln. Solen dröp som smält tenn från himlen, dag efter dag. Jag grävde mig genom Stockholms förorter, plus ett antal av kringkommunerna. Grävde upp gamla oljecisterner, villatankar. Grävde ner ny.
Foto: Unsplash
Det fanns något overkligt, förvirrande över arbetet. Firman bakom var ett slags anarko- kapitalistisk skapelse, strax ovan skuttnivån. Ingen av de båda ägarna verkade ha något egentligt grepp om verksamheten (eller om verkligheten runt om, för den delen). Allt flöt.
Inga jobb tycktes någonsin avslutas helt, innan ett nytt påbörjades. Slutligen fick jag en känsla av att irra fram och tillbaks genom ett ständigt expanderande universum av söndergrävda villaträdgårdar och till hälften installerad oljecisterner.
Jag hade kommit ner året innan för att så småningom – via ett otal andra udda jobb – hamna här, inom oljebranschen.
Kroppsarbete. Det var ingen nyhet för mig. Och jag hade inget särskilt emot det. Jag kom därifrån, från en värld där kroppsarbetet var både en självklarhet och en nödvändighet.