Litteraturen är en fristad dit vi kan bege oss när vi vill fly verkligheten, oavsett om det gäller att undkomma ett virus eller disken på diskbänken. Vart flyr Kerstin Ekman och är verkligen eskapism så dåligt som man tidigare har trott?
Motvilligt accepterar jag Folkhälsomyndighetens rekommendation om att stanna hemma över långledigheten. Det blir ingen resa till västkusten. I stället för att öppna det vinterstängda torpet, påbörja köksrenoveringen och kratta i trädgården, hänger jag med Siri och hennes tolv nu levande barn i Nina Wähäs Testamente. Men inte med Pennti, fadern med svart blick och sadistiska sinnelag, om jag kan undvika det.
I min soffa hemma i vardagsrummet i Stockholm tar jag min tillflykt till finska Tornedalen. Där sitter jag i det överbefolkade köket i Aapajärvi. I doften av nybakade aniskammar trängs vi i den hårda kökssoffan, samtidigt som vi spanar ut över gårdsplanen och lystrar efter steg i gruset. Känner rädslan och osäkerheten som kommer med Pennti. Ser det nya garaget som byggdes efter att det förra brann ner och sonen Tatu var på väg att brännas inne. Vet att en olycka sällan kommer ensam. Och upptäcker att det i en familj om 14 personer gömmer sig en myriad av livshändelser och bekännelser. Jag fångas helt av Testamente som jag nu äntligen får tid att läsa. Glömmer både virus och oro över jobb.
