Vi åkte aldrig på semester när jag var barn. Semester, det var en okänd storhet. Och här kan jag höra mina egna barn – vuxna nu – sucka djupt. ”Vi vet, du behöver inte säga mer, vi har hört det där! Aldrig semester. Och så barnarbete. Året om. Och väglöst land och näverskor. Salt sill och vattgröt. Var det inte så?”
Foto: Anders Nord /Unsplash
Jaja, ni får tycka vad ni vill. Jag tänker inte bråka med er. Men semester hade vi i alla fall inte. Så det så! Vilket förresten knappast var något unikt. Det finns säkert otaliga – uppvuxna under femtio- och sextiotal – som har samma erfarenhet, särskilt om det var på landsbygden man växte upp.
Jag tänker på det här på hemväg efter – just det – en semestertur, bilande ner genom Frostviken och Ströms Vattudal, genom ett landskap som väcker minnen. Småställena som dyker upp i skogen, många nedlagda naturligvis, igenvuxna, men några fortfarande i drift, märkligt nog. Här och var ligger faktiskt höet slaget och strängat, doften av nyslaget hö letar sig in i bilen. Och jag kanar bakåt, ner genom tiden, till ett förvunnet land. Småbrukarlandet.
