Det är inte roligt. Men det är oundvikligt och förväntat.
Och varje gång står vi där och har inte tid för sjukdom just nu, som att man någonsin har tid för det egentligen. Är det verkligen så farligt om barnet är på förskolan ändå? får man inte fråga eftersom svaret är nej. Energin rinner ur en i samma takt som barnets snor och man ser allt som inte kommer bli gjort nu, och allt är det lilla bacillmonstrets fel.
Här hemma har vi vuxna skämtat om att inte slicka på folk när vi är på jobbet eller affären eller var vi nu ska, långt innan barnet ens fanns i diskussionen.
Det är inget skämt när det gäller barnet.
Han slickar på allt och alla. Pussas med tunga, utan någon som helst tanke på smittrisk. Men med en salivspridare som honom är det omöjligt att undvika sjukdom. Det handlar inte om han blir sjuk, utan när han (och vi) blir sjuka, igen.
Det är inte roligt. Men det är oundvikligt och förväntat.
Så varför inte göra det bästa av situationen? Göra det så roligt som det går?
