Min mamma håller på att bli bestulen. Sakta smyger sig en lömsk tjuv närmare och närmare henne. Hon har försökt värja sig på alla sätt. Undersökt alla möjligheter till larm, lås och vakter och frågat de som har kompetens i ämnet. Läst forskning, pratat med specialister och sökt efter svar. Men överallt tittar de tillfrågade beklagande tillbaka och skakar sorgset på huvudet.
Deras ögon har likadana blickar och deras ansikten samma uttryck. De möter mammas med saklig medkänsla utan hopp. Det finns inget att göra. Inga lås och inga larm kommer stoppa den illvillige tjuven. Han har en sällsam förmåga att öppna varje dörr och lirka upp varje fönster för att komma in. Han stoppas inte av att mamma bor på andra våningen och att huset har portkod. Inte ens hennes dubbla lås på ytterdörren gör skillnad. Herr Alzheimer tar sig in ändå. Smyger ljudlöst och graciöst mellan rummen utan att det knakar i en enda golvbräda. Så smidig är han. Omöjlig att upptäcka lämnar han mamma i förvirring. Var är vasen som stod på min byrå? Varför är inte min almanacka där jag lade den? Och mamma letar.
