Ska vi sluta tjata på våra barn om att gå på träningen? Eller ska vi våga bestämma lite över våra barn ändå? Nina Campioni skriver om den tidiga ålderns betydelse för träning.
Vi blir olyckliga av att inte röra på oss. Det är liksom fakta och något som jag tror att inte ens den mest inbitna skeptikern vill argumentera emot. Motion skapar hormonen dopamin och serotonin som i sin tur skapar glatt humör och ett försvar mot depression. Typ. Ni har hört allt det där innan. Det är inget nytt. Vi VET att människan är byggd för rörelse och vi känner ofta själva i kroppen när vi fått för lite av den varan. Ändå är vi liksom, tja vågar jag säga korkade, som ofta hittar svepskäl att inte gå iväg på den där promenaden, att boka den där PT-timmen eller vad det nu kan vara. (Ja, såvida det inte handlar om padel förstås, kan det vara så att padelsporten räddar vårt lands mentala hälsa?)
Men, det här skulle inte handla om dig eller mig och vårt dåliga träningssamvete utan om barnen och ungdomarna. Ni vet, de där som borde ha spring i benen hela tiden när de är små och ett driv att springa långt och snabbt när de är större. Men forskning visar att endast 20–40 procent av kidsen idag lever upp till en timmes fysisk aktivitet per dag, ser man bara till tjejer ligger den siffran på 15 procent. 15 procent! När jag var tonåring tränade jag fotboll 3 gånger i veckan, två timmar per gång och spelade två matcher i veckan. Dessutom hade jag idrott i skolan tre gånger i veckan. Nu hindrar inte det mig från att hitta svepskäl för träning då och då ändå. Men jag har en inneboende känsla i kroppen att jag behöver och måste träna och till slut vinner den känslan över latheten. Och den där inneboende känslan tror jag bottnar i att mina föräldrar satte mig i organiserad idrott i tidig ålder. Det, tillsammans med en skola som verkligen förstod vikten av rörelse lade grunden både för intresset för idrott och träning och den medvetna och den omedvetna förståelsen av behovet av ett aktivt liv.
