Narkotika dödar fler amerikaner under femtio än både skjutvapen och trafikolyckor. Till skillnad från andra narkotikaepidemier startade den på landsbygden. Reportern Anders Sundelin läste tre böcker som berättar om det här, sakligt och gripande.
Början kan skifta, fortsättningen alltid i samma hjulspår, slutet hemskt. Tess Henry var en av dem. Hon föddes 1989 i Roanoke i sydvästra Virginia, hittades död i Las Vegas på juldagen knappt tjugonio år senare: naken, i en plastsäck, med krossat huvud. Hon visste att hon skulle dö, varför hon skulle dö, bara inte hur. ”Jag stal, rånade, sålde min kropp och allt möjligt annat för att få pengar till narkotika”, skrev hon i sin dagbok innan hon stack till Las Vegas. ”Med mammas hjälp kom jag till sjukhus där jag avgiftades och nu går på mediciner och där jag skriver detta. Jag kommer att dö om jag fortsätter så här.” Det hade, naturligtvis, inte behövt gå så.
Hon var född och uppvuxen bland de välbeställda; fadern läkare och modern sjuksköterska, föräldrarna skilda när hon var tio, tre syskon: hon den tystlåtna, som gick ut med hunden utan att någon behövde fråga, som skrev dikter, målade, läste, en skolstjärna i basket. Vad som fick henne att börja med narkotika är oklart. I familjebakgrunden fanns alkoholism, hon hade drabbats av panikattacker i tonåren, i gymnasiet orolig för att inte ha de rätta skorna. En känslig ung kvinna. Kanske var det de 25 smärtstillande pillren hon fick av en kompis, kanske de två opioidrecept à 30 dagar som skrevs ut av en läkare då hon drabbats av bronkit. I alla fall hade Tess Henry svårt att sluta, började handla av en langare. Sedan, när läkarna fick svårare att skriva ut smärtstillande, gick hon över till att sniffa heroin. Sex månader senare injicerade hon första gången. Fyra av fem heroinister i USA lär komma den vägen, via receptbelagda mediciner.
