Jag har inga känslor för mitt foster. Det är 21 veckor gammalt nu. Och det jag vill säga med den här krönikan är att det är helt normalt.
För ett tag sedan började jag undra om det var något fel på mig. På sociala medier såg jag dagligen längtan och kärlek till de ofödda och nyfödda och fleråriga barnen. Vissa älskar redan innan den är påtänkt. Klart att det skapar prestationskrav! Och ingen pratar om något annat än det positiva.
Så jag började prata om det.
Och jag fick många bra, ärliga samtal som förde mig närmare släkt och vänner.
Lärde mig att ja, det är få som pratar om det. Min kurator bekräftade det, och uttryckte ett förvånat „Åh, vad bra att ni pratar om det! Du tar antagligen till dig svaren på ett annat sätt när du får höra det från dem än från mig“.
Och de jag pratade med tyckte också att det var jätteskönt att få sätta ord på känslorna. Oavsett om de är gravida nu, var det nyss eller för länge sedan. För det är tydligen helt normalt att inte ha starka känslor direkt.
