Spelar det någon roll om berättelser är sanna eller inte? Författaren Anders Wallén minns gången då hans mormor berättade något som för alltid är inpräntat i hans minne.
Text: Anders Wallén / Foto: Louise Krause, Unsplash
Om jag någon gång i framtiden ska bo i en storstad igen måste det finnas spårvagnar i den. Det har jag bestämt. Kanske för att jag blev påmind om dem under min vistelse i Prag. Röda, gula och blå skramlade de fram som ett både bildligt och ljudligt ackompanjemang till stadens puls. Och där och då erinrade jag mig andra åkturer i mitt liv. Framförallt är det min barndoms spårvagnar som tar mig på små upptäcktsresor i minnesarkivet. Den första somnade jag till när morsan läste godnattsaga. Den som gick genom Kamomilla stad, var gratis, tog en minut och där man fick kakor av den snälle konduktören. I den betydligt krångligare verkligheten är den snälle konduktören ofta ersatt av en automat som man stoppar in sin biljett i. Den utstöter ett rasslande ljud när färdbeviset accepteras. Jag säger ändå alltid tack. Jag är i grunden en väluppfostrad man även om jag ibland döljer det väl.